Långaryds församling

Temat för första söndagen efter Trefaldighet är "vårt dop". I Landeryd firade vi söndagsbön på förmiddagen.

Här återges betraktelsen från denna gudstjänst:

 

Dagens texter handlar om dopet. I evangeliet får vi höra hur Johannes Döparen berättar om hur han döpte Jesus. Johannes beskriver hur han som döpte med vatten fick se Guds ande, i form av en duva, komma ner över Jesus i dopet. Johannes förstod då att det var Guds utvalde han hade framför sig. Jesus är den som döper med helig ande.  

När vi döper våra barn här i kyrkan är det sällan så dramatiskt. Ett litet barn som är intrasslat i en alldeles för stor klänning och glada, svettiga och förväntansfulla föräldrar och släktingar. Det som är fint med vår tradition att döpa spädbarn är att det innebär att vi inte behöver prestera något eller kunna något för att få denna gåva. Vi behöver inte på något sätt vara speciella för att ta emot dopet. Bara genom att ha kommit till världen är vi kvalificerade att få ta emot denna gåva. 

Vi får komma precis som vi är! 

Att bli döpt är att få ett löfte beseglat. Löftet att Gud ska vara med oss på alla våra vägar, i alla situationer, vem vi än blir och var vi än hamnar. Och oavsett hur vilse vi går och hur misslyckade vi känner oss och hur tokigt det blir så finns Gud där, tålmodigt väntande. Även om vi bryter vår del av avtalet så sviker inte Gud, han har lovat att alltid finnas där för oss. 

Vi får komma precis som vi är! 

Att bli döpt är att bli erbjuden en gemenskap. En gemenskap med Gud och en gemenskap i församlingen. Att döpas är att få ett livslångt medlemskap i den finaste av föreningar, nämligen den med Gud. Och även om vi under perioder av livet inte orkar vara aktiva i denna förening så är det OK. Vi kanske rent av begär utträde ur föreningen med Gud och då får det vara så. Vi kan tro oss lämna Gud men han lämnar aldrig oss. 

Vi får komma precis som vi är! 

Och lika sedda och älskade som vi var en gång i den där för stora klänningen, lika sedda och älskade är vi denna dag. Även om klänningen är för trång och vi retar oss på bänkgrannen och tänker på hur dumma alla är så är vi ändå lika älskade. Även de dagar vi inte orkar vara de vi borde vara, de vi ville vara, så finns Gud hos oss.

Vi får komma precis som vi är! 

Och så en morgon, efter den allra sista dagen, så står vi där vid porten till vår Faders hus. Lite trasiga och luggslitna med den vita klädnaden solkad och grå. Med darrande och ängslig hand kommer vi att knacka på. Och då tänker jag mig att Jesus öppnar dörren, ser på oss och ler. Och så säger han: "Min vän, dig känner jag igen, du är en av mina utvalda. Välkommen hem!" 

Vi får komma precis som vi är!

/Karina