Christian besöker Kyrkans Unga
0kommentarer
Så är då Christians vecka hos oss slut, men här på bloggen kommer den leva fortsätta ett tag till eftersom bloggkommittén kommer ha fullt upp med att berätta om alla fina och givande möten som skett under veckan. I fredags hälsade Christian (och fru Åkesson) på Kyrkans Unga i Unnaryds församlingshem. Vi började med att fira mässa i Ingebrekts kapell ("lillkyrkan" under läktaren i Unnaryds kyrka). Alla som var med på mässan fick ett av Christians fina kors. (Långaryds kyrkoråd hade i all sin godhet bestämt att KU:arna skulle ha varsitt kors. Tack! hälsar KU.) Tyvärr blev det inga bilder från mässan eftersom en viss Petter hade huvudet fullt med annat och lät kameran ligga kvar i väskan.
Rebecca visar upp sitt fina kors.
Efter mässan blev det fika. (Och en del bilder tagna av Jenny som har som
sin UMIV-uppgift att hjälpa till på KU.)
En fikakö.
En del av KU-flickorna har den goda smaken att ta med sin pojkvänner till KU.
Det är förstås väldigt bra och roligt! Här är Angelie och hennes Valle.
När vi hade fikat satte vi oss i en ring för att lyssna till Christians berättelse. Den
var väldigt gripande och fick oss alla att tänka efter och reflektera över våra liv.
Tyvärr är det svårt att fånga en sådan stämning på bild.
Christian visade även, med hjälp av Katarina, en del av sin konst.
Och sedan fick han förstås visa hur han gör. (Det blev tyvärr lite kass kvalitet på
fotot...) Jag tror att KU:arna var minst lika fascinerade som barnen i Tisdagsklubben
när de fick se hur pennan i Christians händer liksom dansade fram över blädderblocket
och lekte fram linjerna ur vilka fjärilar, blommor och hus växte fram.
När vi fick de små färgglada korsen i kyrkan tänkte vi nog inte så mycket på det: "Ett kors, ja det var ju trevligt." Men när vi sedan fick höra Christian berätta om allt han har gått igenom, tror jag att de blev allt viktigare för oss. De fylldes med ett innehåll och det innehållet är glädje och tacksamhet. (Eller snarare: vi såg den glädje och tacksamhet som redan fanns i dem.)
För paradoxen är den att vi, som har det så bra ställt materiellt, men också när det gäller demokrati och frihet, är betydligt sämre på att vara tacksamma och se hur Gud är i det som sker, än vad Christian och de andra människorna i El Salvador är. Det är därför den bön vi använder (ibland i alla fall) när vi ber för vänförsamlingen lyder som följer:
Vi ber för vår vänförsamling, La Resurrección, i San Salvador. Hjälp dem att sprida tro hopp och kärlek i en vardag präglad av våld och fattigdom. Men låt också oss, som sällan saknar saker, smittas av deras hopp och framtidstro. Låt det bli en hjord och en herde. Amen
När man träffar Christian och hör honom berätta om sitt liv och vardagen i San Salvador blir det som Gud säger till oss genom Paulus så oerhört tydligt:
"Min nåd är allt du behöver." (2 Kor 12:9b)
Fortsättning följer...
Bless!
Petter
Rebecca visar upp sitt fina kors.
Efter mässan blev det fika. (Och en del bilder tagna av Jenny som har som
sin UMIV-uppgift att hjälpa till på KU.)
En fikakö.
En del av KU-flickorna har den goda smaken att ta med sin pojkvänner till KU.
Det är förstås väldigt bra och roligt! Här är Angelie och hennes Valle.
När vi hade fikat satte vi oss i en ring för att lyssna till Christians berättelse. Den
var väldigt gripande och fick oss alla att tänka efter och reflektera över våra liv.
Tyvärr är det svårt att fånga en sådan stämning på bild.
Christian visade även, med hjälp av Katarina, en del av sin konst.
Och sedan fick han förstås visa hur han gör. (Det blev tyvärr lite kass kvalitet på
fotot...) Jag tror att KU:arna var minst lika fascinerade som barnen i Tisdagsklubben
när de fick se hur pennan i Christians händer liksom dansade fram över blädderblocket
och lekte fram linjerna ur vilka fjärilar, blommor och hus växte fram.
När vi fick de små färgglada korsen i kyrkan tänkte vi nog inte så mycket på det: "Ett kors, ja det var ju trevligt." Men när vi sedan fick höra Christian berätta om allt han har gått igenom, tror jag att de blev allt viktigare för oss. De fylldes med ett innehåll och det innehållet är glädje och tacksamhet. (Eller snarare: vi såg den glädje och tacksamhet som redan fanns i dem.)
För paradoxen är den att vi, som har det så bra ställt materiellt, men också när det gäller demokrati och frihet, är betydligt sämre på att vara tacksamma och se hur Gud är i det som sker, än vad Christian och de andra människorna i El Salvador är. Det är därför den bön vi använder (ibland i alla fall) när vi ber för vänförsamlingen lyder som följer:
Vi ber för vår vänförsamling, La Resurrección, i San Salvador. Hjälp dem att sprida tro hopp och kärlek i en vardag präglad av våld och fattigdom. Men låt också oss, som sällan saknar saker, smittas av deras hopp och framtidstro. Låt det bli en hjord och en herde. Amen
När man träffar Christian och hör honom berätta om sitt liv och vardagen i San Salvador blir det som Gud säger till oss genom Paulus så oerhört tydligt:
"Min nåd är allt du behöver." (2 Kor 12:9b)
Fortsättning följer...
Bless!
Petter
Kommentera