Långaryds församling

Med någon dag kvar till första advent sitter jag och tänker på något helt annat. På tidens slut, Domen och den dubbla utgången. Ja, jag tänker förstås på en hel del annat också, annars hade jag varit betydligt skummare än jag är. Till exempel tänker jag på en alldeles enastående dansföreställning som jag såg för några timmar sedan. Och på tusen glada skratt som följde efteråt.

 

Men jag tänker alltså på Domen. Och det är ju inte så konstigt när kyrkoåret är uppbyggt så att det slutar med att vi skådar ner i själens mörka skrymslen och undrar hur det ska bli vid Domen. Och det fullkomligt dryper av uppdelning i texterna. Får och getter till höger respektive vänster om tronen och god fisk som samlas i korgar, medans den dåliga kastas bort.

 

 

Jag kan förstås logiken bakom och argumenten för: Den som litar på Jesus kommer till Himmelen och de andra går bort, kastas bort som dålig fisk. Inte för att Gud är snål eller elak, utan av respekt för deras val. Men var det verkligen deras val om det var ondsinta människor, som kallade sig kristna, som kom emellan dem och Jesus? Om en omedgörliga doppräst fick dem att kasta ut barnet med dopvattnet och de sedan aldrig förstod vad de gick miste om? De är inte helt ovanligt att vi som kallar oss kristna skymmer evangeliet istället för att leva det.

 

Eller så motiveras det med att om alla kom till Himmelen skulle det inte bli någon skillnade på himmel och jord. För om "de onda människorna" kom till Himmelen skulle de fördärva himmelen också. Och det låter klokt och riktigt på pappret, men vilka är de där onda människorna? För det är ju inte så lätt att man kan dela in världen i onda människor och kristna människor. Det finns människor som hela livet sliter för att göra världen lite bättre, för att ge varje medmänniska det bästa de har, men som inte tror på Jesus. Det finns kristna människor - döpta, bibelsprängda och med en brinnande kärlek till Jesus - som ändå gör fruktansvärda saker. Kanske till och med för att de tror att Gud vill det. Nog fanns det vakter i Auschwitz som var kristna och ändå misshandlade fångarna. Avlivade dem.

 

 

Det lät så enkelt. Strängt, javisst, men enkelt. Och ju mer jag tänker, desto mer obegripligt blir det. För det är ju så att varje människa trots allt bär en gnutta ondska, en gnutta själviskhet och avund, inom sig. Kanske är den väl dold i ett skrymsle där solen aldrig skiner, men den finns där. Och då kommer ondskan likförbannat in i Himmelen och den blir lika förbannad som jorden. Eller så får Himmelen stå tom.

 

För inom den allra frommaste lilla nunnan i världen, finns också mörkret och ondskan. Och hon är antagligen den första erkänna det!

 

Jag lutar allt mer åt att domen inte går mellan människor, utan genom oss. För om Himmelen ska kunna vara Himmel måste alla lämna sin själviskhet och avund utanför. Jag tänker mig Domen som ett kvartssamtal med Gud. (Fast utan någon som knackar på och säger att det är deras tur precis när samtalet börjar bränna till - vi har ju hela evigheten på oss!) Vi går igenom hela livet. "Hur kunde du göra så, Petter? Förstod du inte hur mycket du sårade henne?" säger Gud. Om något annat säger han: "Den gången gjorde du mig riktigt stolt!" Hur allt hänger samman blir sakta tydligare, allt vi undrar över här får sitt svar i Himmelen. Och med sylvass skärpa står det klart för mig vad som är mina goda fiskar och vad som är dålig fisk, när jag har varit ett fromt lamm eller en ilsken getabock. Allt det där som blev fel äcklar mig, jag vill inte längre ha med det att göra. Det stinker som tång och rutten fisk. Som räkskal dagen efter.

 

Och så får jag, och alla andra som också har genomskurits av Domen, lämna det onda utanför och gå in genom Pärleporten. Trots att så mycket av det jag trodde var "jag" har skurits bort känner jag mig inte halv, inte trasig på något vis, utan helare än någonsin förut. För det där onda var egentligen aldrig tänkt att vara en del av mig - Gud hade inte tänkt sig att jag skulle vara sådan.

 

Jag tror att Domen blir lite lättare om vi redan nu tänker över våra liv - är jag sådan jag vill vara? Och när du har insett att du inte är det - be Gud om förlåtelse och försök göra rätt nästa gång! Försök att förlåta den som sårat dig! Öva dig på att älska andra som dig själv! Och nästa dag får du en ny chans. Upprepa ända till din sista dag på jorden!

 

Och efter Domsöndagens självrannsakan sjunger vi Hosianna och ber Jesus rida in i våra liv, i våra hjärtan. Ett nytt kyrkoår - ett nytt försök!

 

(1 Kor 13:12)

 

Fred och kärlek!

Petter

 

(Det här är förstås inte Svenska kyrkans officiella linje. Men jag är ju inte präst, så det gör inte så jättemycket om jag någon gång ibland sprider en liten "irrlära". I ärlighetens namn finns det ju faktiskt vigda präster, och kanske en och annan ärkebiskop, som har avvikande uppfattningar om betydligt mer centrala saker i tron än den dubbla utgången.)