KU-läger i Jälluntofta
0kommentarer
Härom helgen (3-5 augusti) hade Kyrkans Unga läger i Jälluntofta och här kommer det ett litet reportage från det lägret. Här nedan ser ni lägrets deltagare (förutom Alfred som tog bilden). Vi var inte så många, men vi hade väldigt roligt!
KU:are bakom Jälluntofta församlingshem alldeles i början av lägret.
Så här roligt hade vi redan när vi planerade lägret tidigare i sommar.
Här har Viktor precis anlänt till lägret. Stilfullt, måste man säga.
Bland det först vi gjorde (efter att ha klättrat upp med packningen för den livsfarligt branta trappan i Jälluntofta församlingshem) var att ha en "levande tipspromenad". Det går till så att man har ett antal frågor där alternativen är de olika deltagarna i tipspromenaden. Det kan till exempel stå:
Vem är surast?
1. Alfred X. Petter 2. Linn
Och sen kommer det finurliga! När alla har valt ett svarsalternativ på de olika frågorna tar man reda på svaret. För att till exempel avgöra vem som är surast ser man vem som snabbast, utan att använda händerna, kan äta upp fruktköttet på en citronklyfta. Och som vanligt i en tipspromenad vinner den som har flest rätt.
Alfred, Petter och Linn försöker avgöra vem som är surast. Till vänster skymtar lekledaren Jenny.
Petter diskuterar de olika svarsalternativen med Viktor. I bakgrunden kryssar Linn och Rebecca för fullt.
När vi var klara med den levande tipspromenaden gjorde och åt vi pizza och sedan gick vi vidare till lägrets andra tävling som var poängjakt. Under en timmes tid skulle de två lagen hinna samla så mycket poäng som möjligt genom att hämta eller genomföra olika saker. Olika saker gav olika poäng här nedan följer några exempel:
1 poäng
- göra en främling glad
- hämta något ätbart
- göra kottdjur (1 poäng/djur)
5 poäng
- klättra upp i ett träd
- göra något ätbart
- få en förbipasserande bil att tuta
10 poäng
- bada i sjön med kläderna på
- hämta en alien
Och så kunde man få minst tio extrapoäng om man lyckades imponera på Petter. Det var svårare än man kunde trott...
Här skyndar KU:arna iväg för att göra olika saker och få så många poäng som möjligt.
Efter poängjakten upptäckte vi att vi hade både högtalare och datorer med oss, så det blev att vi spelade musik och dansade i ett par timmar i den gamla skolsalen. (För ni vet väl att Jälluntofta församlingshem var skola innan det blev församlingshem?) Här vill vi passa på be jälluntoftaborna om ursäkt ifall de blev störda. Vi vred ner volymen så ofta vi kunde, men plötsligt var det en bra låt och så rök volymen upp en bit igen.
När vi hade dansat färdigt svalkade vi oss med ett nattbad (till och med Viktor badade!) innan vi firade andakt. Vi blev stilla och reflekterade över våra liv med hjälp av en så kallad biktspegel som ni kan se här. Frågorna är desamma, men "inramningen" var lite annorlunda.
Så gjorde vi oss i ordning för natten. Petter gick och plockade lite i köket, förberedde frukosten. Linn satte uppe en stund och läste ut sin bok innan hon gick och lade sig. Och till slut (sedan han flytt till den gamla småskolan för att undkomma vissa KU:ares snarkningar) kunde även Petter somna. Trodde han, för vid sjön hade precis en skock tranor vaknat och skränade varje gång Petter var på väg att somna. Varpå en gammal kråka i trädet utanför fönstret svarade med sitt hesa kraxande.
Lördagen inleddes med frukost och Petter, som hade drabbats av ett ilsket nageltrång under natten, fick göra en blixtutryckning till doktor Peller i Södra Remma. När han hade återvänt, med stortån opererad och i spritomslag, hade vi morgonbön i kyrkan.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:11-13)
Det finns dagar när vi inte förstår någonting, när allt känns besvärtligt och motigt. Hur kan Gud låta mig gå igenom det här? En dag kommer vi att förstå, då kommer inte vår kunskap att vara begränsad längre. Gud ska berätta allt och vi kommer att förstå - då skall vi se ansikte mot ansikte. Till dess får vi lita på att det finns en kärlek som består genom livet och bär oss varje dag. Gud är den kärleken.
Efter morgonbönen svidade Jenny och Linn om och blev så här snygga. Alla klär i det senaste
flytvästmodet från Jälluntofta Camping.
Vi skulle nämligen ut och paddla kanot.
Alfred paddlar på böljan den blå.(Och åt helt fel håll, men det kan bero på att Viktor, som höll
i styrpaddeln, höll på att fota med mobilen.)
Vi paddlade till en ö i Jällunden. (Proffsigast på att paddla var Linn och Petter, som kom
först till ön.) Där grillade vi hamburgare och sedan åt vi upp dem.
Petter badade litegrann. (Och i morgon står det på Hallands Postens förstasida: "Nakenchock
på kyrkans blogg - läs allt om skandalen i Långaryd".)
Viktor och Alfred byggde ett fint sandslott. (Och sen rev Linn och Jenny det...)
Efter kanotturen drack vi kaffe och hade en stunds frågelåda med den allvetande Petter. Det fanns många spännande frågor som KU:arna hade lagt i frågelådan:
Jag har så svårt att lita på Gud. Hur vet vi att Han ens finns? Eller Jesus?
Hur ser kyrkan på könsbyte?
Kan man ha två religioner samtidigt? Hur ser kyrkan på det?
Hur vet man att det är översatt rätt i bibeln?
Varför har vi en påve? Och varför just i Rom?
Det blev ett bra (och långt) samtal där Petter svarade så gott han kunde. En sak man måste komma ihåg är till exempel att det inte finns en uppfattning om sådana här saker i kyrkan utan flera. Efteråt sa en av KU:arna: "Det var ett bra samtal. Nu behöver vi inte tvivla mer." (Fast det gör man förstås ändå. Man kanske inte tvivlar på att Gud finns, men man kan tvivla på att han är med en. Det kan vara väldigt svårt att se hur Gud är i det som händer.)
Och så fortsatte lägret. Vi hade vattenkrig, åt tacos och spelade spel. Framåt natten gick vi till kyrkan och firade andakt. Den blev väldigt gripande. (Kanske mer gripande än Petter hade tänkt sig...) Han läste en text ur Torgny Wiréns bok Under ytan II. (Torgny är ungdomspräst i Jönköpings Sofia församling.) Den handlade om Torgnys möte med ett par som hade förlorat två barn i en drunkningsolycka.
- Vad gjorde du?
Andäktigt viskade jag fram frågan. Redan när jag ställt den visste jag att det bara fanns ett enda svar.
- Jag dök, svarade han. Gång på gång dök jag i det kalla, svarta vattnet. Jag dök där mössan låg, jag dök överallt runt omkring. Hur jag än försökte nådde jag dem aldrig, mina domnade armar förmådde inte pressa sig djupt nog. Till slut blev det bara ett vanmäktigt plaskande i på ytan. Långsamt förstod jag att detta inte skulle gå. Ändå fortsatte jag dyka. Igen och igen och igen.
(Wirén, Torgny. (2007) Under ytan II - En andaktsbok för ungdomar och andra
vuxna. Stockholm. Verbum. s. 212 )
En av sakerna som gör vår tro unik bland världens religioner är att den inte går ut på att man ska frälsa sig själv. Det handlar inte om att följa hundratals bud. Det handlar inte om att skaffa sig god karma och genom meditation och yoga komma till insikt, så att man kan upphöra att existera. Det handlar om att våga lita på Gud och ta emot det han redan har gett oss. Det står så här i Bibeln:
Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som
försoningsoffer för våra synder.
(1 Joh 4:10)
När det känns som att vi håller på att drunkna i alla krav, alla måsten. När allt känns mörkt. Då ska vi blicka uppåt för där finns det en pappa som kastar sig i vattnet för att rädda oss. Han dyker genom mörkret och sträcker sig efter oss. Igen och igen och igen.
Så satt vi där och grät en stund i kyrkan. Rörda. Vi tände ljus. Vi sjöng. Vi bad.
När vi gått tillbaka till församlingshemmet pratade vi mer om det vi känt innan vi gick och tog ett nattdopp. Vi drack thé för att återfå värmen och så gick vi och lade oss.
När vi steg upp på söndagsmorgonen såg det ut såhär på parkeringen - det skulle tydligen
vara gudstjäst i Jälluntofta kyrka! Så vi blev tvugna att gå på den...
Skämt åsido så var det redan planerat att vi skulle gå på gudstjänsten. Evangelietexten var Liknelsen om talenterna. Talenter, som egentligen ett slags mynt, har via franskan kommit till svenskan i ordet talang. Det liknelsen handlar om är att Gud har gett oss olika talanger, olika gåvor, som det är upp till oss att förvalta och använda.
Så städade vi och åkte hem. Petter hade introducerat en "ny" lovsång på lägret. Den sjöng vi på andakterna och tog till våra hjärtan.
Jag är svag, men ändå stark,
arm och fattig ändå rik.
Jag var blind, men nu jag ser
allt som du gjort, allt som du ger.
Hosianna, hosianna till Guds dyra offerlamm.
Hosianna, hosianna. Jesus dog och livet vann.
Ner i strömmen vill jag gå
för att liv och räddning få.
Renad i guds nådaflod,
pånyttfödd och heliggjord.
Hosianna, hosianna till Guds dyra offerlamm.
Hosianna, hosianna. Jesus dog och livet vann.
Jag har nu en säker hamn
i Guds öppna frälsarfamn.
Jublet stiger nu i mig,
Jesus, du har gjort mig fri.
Hosianna, hosianna till Guds dyra offerlamm.
Hosianna, hosianna. Jesus dog och livet vann.
Kommentera